söndag 7 juli 2013

MILITÄRMINNEN

Dag 188
I går kväll. Trött så in i Norden. Somnade på soffan framför dumburken. Missade Usain Bolts tvåhundrameters lopp i Golden League. Shitt! Sov som en stock. 
Vaknade sju. Skallebank. Två Burana, ägg, bacon och kaffe. Läste konsertrecensionerna. Överlag positiva tongångar. Sjätte och sista TOTO-arbetsdagen, åtminstone för mig. Iväg till Centralplanen klockan 9. Samlade in resten av staketen. Bar tusen cementklumpar. Efter tre timmars slavande var jag i det närmaste klar. Skön känsla. Hem till vaimo. Käkade senapssill och potatis. Överraskade vaimo med att föreslå att vi skulle åka ut till mina föräldrars villa i Vexala. Skulle gärna ha doppat mina cementtyngda fötter i Bottniska vikens iskalla blå. Nope, sa vaimo. Vi skall på födelsedagskalas klockan tre. Min brosdotter fyller. Okej. Då hinner jag ju springa före partyt. Bytte snabbt om. Ut på banan. Mina framlår hade uppskattat vilan. Kändes mycket bättre nu. Varmt. Solen brände. Tur att jag tagit på mig en skjorta som skyddade mina helt sönderbrända axlar. Snittade 5:10 på den drygt elva kilometer långa banan. Sen off till födelsedagspartyt. Satt i skuggan. Käkade två bitar av Mari B:s goda jordgubbstårta. Nami.  Hem för att via Livescore följa med Jaros bortamatch mot IFK Mariehamn.
I morgon bitti skall trean rycka in i armén. Bussen till Dragsvik avgår 6:15. De första veckorna brukar vara tuffa. Minns så väl hur det var då jag själv joinade VaaRPsto, Vaasan Rannikkopatteristo. Januari anno nittonhundrasjuttionio. Smällkallt. Tillsammans med Ove A och Kari V steg jag nyrakad på bussen till Vasa. Nervös. Vilket man naturligtvis inte visade för någon. Väl framme. Uppställning på kaserntorget. Lång väntan i kylan. Frös som en hund. Allt på finska. Jag kunde nada finska. Än mindre soldatfinska. Grammatik, kyllä. Men. Tala finska. Ei onnistu! Äntligen fick vi gå in i värmen. Fick en massa persedlar. Pellepuku, maastopuku, runkkupuku, mantteli, saappaat, mikki-hiiri, kenttäpakki, kenttäpullo jne. Alllt, precis allt, skulle sen passas/tråmas in i ett skåp, modell småål. Det lyckades förstås inte. No way! Men övning ger färdighet. Alla plagg måste nämligen vikas på ett speciellt vis. Annars fick man göra om det. Vilket jag gjorde. Gång på gång på gång. Ibland helt fel plagg. Eftersom jag inte förstod vilket plagg den ilskne alikessun (undersergeanten) menade. Sängen. Ett kapitel för sig. Bäddandet var en pina. Stöddiga undersergeanter som rev upp allt ifall de inte var nöjda med resultatet. Eller bara för att jävlas! Sängöverkastet skulle alltid vikas enligt formeln poikki-halki-halki-poikki. Sedan placeras precis på pallen vid sänggaveln. Kant i kant. På millimetern.
Ju mer jag drömde mig tillbaka, desto mer empati kände jag för den blivande rekryten. Trean har aldrig bäddat en säng. Trean har aldrig, faktiskt aldrig, ens hängt upp ett plagg! Nåja. Han får väl göra som far sin och lära sig kantapään kautta. Får ju dessutom tala sitt modersmål. I kväll skall jag i alla fall steka plättar åt honom och hans tyttöystävä, Joanna K.

Saldo: 11,5 km

Totalt: 1 950,2 km

Mål: + 70,2 km

Kanon: Mari B:s jordgubbstårta

Kalkon: Borde ha lärt trean bädda säng och vika kläder.

Inga kommentarer: